I en tråd på (s)politikern Luciano Astudillos sida på Facebook skrev jag ungefär som följer (Luciano Astudillo hade tillfrågats om han ville bli partiledare, och varit frestad att säga ‘Ja’, för att så bidra till en öppnare process). Min kommentar:
“För en förnyelse inom socialdemokratin behövs en mycket öppnare dialog om 1) analys av samhället (genom forskning och andra tänkare) 2) politikens inriktning (mål och värden) 3) hur nå dit och 4) vilken berättelse som ska göra allt detta levande (författare, konstnärer, kulturarbetare), 5) och samtal och agitation, (Mäster Palm(e) [och inte s k ‘kommunikation’ av ‘vad folk vill höra’ baserat på marknadsanalyser] — 6) och så behövs bra företrädare för en sådan politik och en sådan öppen dialog. Detta ska förstås inte ske in en strikt sekvens utan i samspel mellan de olika momenten.
Liknande processer behövs på alla nivåer när politik ska formas och ledare väljas. Alltför ofta blir det, inte minst lokalt, efter en sluten (men ofta gedigen) valberedning, en kort presentation av kandidater i sista sekund, vid ett nomineringsmöte – utan att analys, mål, politik och berättelser har ventilerats och gestaltats bland medlemmarna. Det blir lätt ‘more of the same’… Lycka till Luciano med att gå i bräschen för en öppen dialog om politik, dialog och ledarskap.”
Det behövs en tydlig politisk riktning mot ett anständigt samhälle, med värdiga människor. Med en förening av välfärd (verklig integration med alla i arbete, jämlikhet, trygghet) och konkurrenskraft (innovation, flexibilitet, ny teknik) i ekonomin. Med goda, utvecklande arbeten för de många, i produktiva företag (inte lågkvalificerade låglönejobb). Där de breda lagren inte mest bara får vackra ord och smulor från de rikastes skattesänkningar. En produktiv rättvisa som det sas för några år sedan.