PJ Anders Linder på SvD twittrar och ropar: Hear, hear! och instämmer i @paulinaneuding (chefred. på nyliberala magasinet neo) som hyllar Roland Poirier Martinsson (Timbrochef) med orden: “lysande i aftonbladet i dag”Timbrochefen förfasar sig på Aftonbladet debatt över en kritisk recension av George W Bush’s memoarer på samma tidnings kultursidor.
Den samlade mediehögern är upprörd, Svenskan, Neo och Timbro. Här kommer alltså en recension som i sin kritiska hållning till USA:s förre president avviker från högerns devota bugningar. Eller för att uttrycka sig lite nyanserat. Jag tror att uppbragtheten hänger samman med att mediehögern är så van vid att definiera vad som gäller, vad som är sakligt och objektivt, så att allt annorlunda framstår som osakligt, icke objektivt.
Mediehögern är van vid att när ett skeende ska kommenteras så görs det av en tre-fyra PJAndersLindrar och en fyra-fem PeterWoldarskiar och så nån enstaka avvikare: Gredier eller Klein eller Kielos. Men i public service är det inte så, den ska vara allsidig och inte ensidig som SvD, DN och förstås Neo. Där är det balans mellan vänster och höger. Men för mediehögern framstår det som vänstervridet.
Man kan ha synpunkter på Sara Stenholms recension i Aftonbladet, men att en enskild medarbetare i SR skriver en personligt hållen artikel som inte faller SvD, Neo och Timbro på läppen haqr föga att göra med SR:s trovärdighet. SR ska vara allsidigt, ‘objektivt’ i sitt utbud. Men ett enskilt program eller inslag kan förstås anlägga ett särskilt perspektiv, och bortse från andra. Och en medarbetare i SR måste förstås kunna skriva en personligt hållen bokrecension.
Nej, upprördheten säger mest om mediehögerns ensidiga perspektiv och vana att själva bestämma vad som är verkligt och vad som är det rätta perspetkivet.
Heja Public Service, Heja Godmorgon Världen!