Det finns fler valvinnande koalitioner

Stockholmstidningen/AiP, Debatt, 10 dec. 2012, på nätet 14 dec. 2012

Åke Sandberg kommenterar Stefan Sterns artikel om arvet efter Per Schlingmann och funderar över ett framgångsrecept för S.

Moderaternas förändring är inte bara image. M har förändrats i verkligheten. Det hävdar Stefan Stern, påtryckare för vinstdrift i välfärden och vice VD i Magnora-koncernen med bolag i skola och omsorg.

Hans artikel i Aktuellt i Politiken (läs den här) är föranledd av Per Schlingmanns avgång. Kanske vill Stern också ta chansen till ett slags inhopp i sin forna roll som strategisk rådgivare inom socialdemokratin. Och kanske fungerar det på ett grundläggande plan, som en del i det nya jobbet.
Hur mycket Moderaternas politik har förändrats i praktiken kan diskuteras. De säger sig försvara den ”svenska modellen”, och godtar till exempel Las, men driver främst klassisk moderatpolitik med enorma skattesänkningar, mest för de välbeställda, men även, och det är viktigt, de breda grupperna av löntagare har fått mer i plånboken. M försämrar a-kassa och sjukförsäkring och skapar ökade möjligheter till anlitandeformer som ger otrygga jobb på arbetsmarknaden, som drabbar den sämst ställda tredjedelen. Resultatet är klyftor och minskande tillit i samhället, som i sin tur försämrar ekonomins funktionssätt.

Stern är däremot klarsynt i sin andra punkt. Han skriver: ”Jag menar att det M snarare gjort sedan 2003 är att de insett betydelsen av att bygga breda väljarkoalitioner. Och till det använt sakpolitik i förening med professionell kommunikation.”
Jag förstår det så att politiken handlat om att ekonomiskt gynna de stora ”valvinnande” grupper som har någorlunda välavlönade jobb, på bekostnad av de sämre ställda. Alla med jobb kan därtill se sig som framgångsrika, värda ett gott liv – till skillnad från dem utan jobb, samhällets förlorare och olycksbarn. Så gynnas den växande medel­klassen materiellt och blir också en del i sin egen framgångssaga.
Stern fortsätter: ”Moderaterna har skickligt lyckats bygga en koalition i väljarkåren mellan höginkomsttagare, medelklassen och förvärvsarbetande.” Där blir det riktigt oklart, för medel­klassen är typiskt sett förvärvsarbetande med många höginkomsttagare.

Vad Stern menar när han föreslår att S ska kopiera M och ”försöka bygga samma koalition fast underifrån” är lika svårbegripligt. Snus är snus vare sig i blå eller röda dosor. Ett alternativ till M-koalitionen måste förstås ha annan sammansättning och andra perspektiv.
M-koalitionen innefattar självklart inte ”alla som går till jobbet”. En kärna hos M är nog de som tänker mycket på den egna plånboken och egna fördelar. Till dem som saknas hos M hör förmodligen den engagerade medel- och arbetar­klass som också bryr sig om andra, om dem som inte har ett jobb att gå till eller som har serier av osäkra jobb: korttids, deltids, projekt, vikariat. Men det är klart att en alternativ ”valvinnande” politik inte bara kan handla om den sämre ställda tredje- eller fjärdedelen.

En grundbult i en annorlunda berättelse är den ”produktiva rättvisan”, där det anständiga, jämlika samhället är en förutsättning för både individernas utveckling och välfärd och ekonomisk utveckling som kommer alla till del. Om det skriver nobelpristagaren Joseph Stiglitz i sin nya bok The price of inequality.
Ett alternativ måste inte bara visa på en berättelse om ett anständigt och solidariskt samhälle att vara stolt över, utan samtidigt på hur de stora grupperna får ett bättre liv, och att välfärdssystemen är till för dem, inte bara för ”dem i utanförskap”.
Och att berättelsen och det materiella hänger samman: Att offensivt vinna och inkludera den växande medelklassen i ett projekt för välstånd, välfärd och gemenskap i ett samhälle som inte går sönder. Där människor kan förverkliga sina drömmar, men inte på bekostnad av andra.
Åke Sandberg
sociolog och civilekonom, professor emeritus

Läs artikeln i Stockholmstidningen här.