Resebrev från Sri Lanka den 13 jan. 2011

Weligama, Sri Lanka den 13 januari 2011

Kära vänner!

Jag tänkte skriva ett par gemensamma resebrev, inte så långa och inte så många. För att berätta lite om min resa i Sri Lanka.

Som vanligt var det lite packande i sista minuten inför avresan 5 januari med Qatar airways till Colombo via Doha. Men jag verkar, vis av erfarenhet, ha lärt mig vara i god tid till flyget, Märklig känsla, snart landa i tropisk värme. Bara ett par dagar tidigare på skidor i Romme med Emil och Klara.

I transfer i Doha en observation: En kraftig kille i svarta kläder med fornnordisk text, rejäla svarta kängor – misstänkt, varför här? På flykt? Smuggling? Eller bara semester? I handen en bok: Svensk maffia! Jag har förstås sett kommentarer om bokens mottagande i gangsterkretsar. Att de skulle känna sig glorifierade, bekräftade. Och att det skulle vara bra marknadsföring för dem: Man kan få hjälp med allt. Och folk är rädda, det är själva produkten. Och räddare blir vi kanske efter att ha läst boken?

I Colombo ett furstligt mottagande. En chaufför hämtar på flygplatsen. Jag ska bo hos vänner till kompisen Nish, tidigare kollega vid Arbetslivsinstitutet. Gästfriheten med rum och mat och omsorger är överväldigande och jag får möta fler från Nishs familj och vänkrets i deras hem, på Mount Lavinia Beach, på dagen bad, på kvällen seafood combo till stearinljus sken. Vi dricker King Coconuts, och åker tuk-tuk, three-wheelers, som väl inte är farliga än andra trafikmedel härnere där transporter känns som att med viss skräck åka zig-zag med tivolits häftigaste attraktioner. Allt ackompanjerat av ett ständigt tutande i alla tonarter.

Efter några dagar i Colombo tre timmars hisnande bussresa ner till söderns paradisstränder, kokospalmer och havsdyningar. Jag slår mig ner utanför lilla byn Weligama i ett ’beach house’, det är lite mulet men det passar mig fint, för jag åkte på en rejäl feber och hosta som nu efter ett par dagar klingar av. Jag tar långa promenader efter stranden, slappar till vågorna, långa frukostar och middagar vid stranden, och kanske en liten lur på eftermiddagen. Jag har fått igång skype på ett internetcafé och har haft ett par samtal med familjen på Söder. Och ringt till bror Göran på hans födelsedag.

Är det allt? Ja ungefär… läser en del, kollar lokala affärer, åker tuktuk, träffade kompisen Björn en em, han visade sig bo bara en halvmil bort. En tysk med dykskola några kilometer norrut längs stranden är bekymrad över tjuvjakten på korallrevens fiskar, till europeiska akvarier, förbjudet men lönsamt och myndigheterna ser mellan fingrarna, tjänstemännen kan göra sig en hacka.

Det är slående hur vänliga alla här är, och nyfikna, inte servila. Och hur rent det är och hur tryggt det känns

Tsunamin 1994: Där jag bor klarade sig alla. Trots att hela bottenvåningen blåstes ur. I receptionen har man ritat ett märke på väggen, dryga två meter upp. Dit nådde vattnet under flodvågen. En av servitörerna berättar hur han jobbade i restaurangen och såg vattnet stiga en halvmeter högre än normalt. Och så såg han det ’svarta vattnet’ ute till havs, väckte alla, som tog sig upp till ett buddistiskt tempel på en kulle en bit inåt land. Nu lär det finnas larmssytem som går till polisstationen

Här i Weligama blir jag kvar ett tag till, kanske prövar jag att surfa på vågorna, sen troligen en rundresa upp till bl a Kandy (gamla kejsarstaden), Ella, Hutton och teplantager med britternas tåg som nu restaureras.

Hälsningar

Åke