”Vanvården av de gamla på boenden som Vintertullen, Kampementet, Koppargården, Tallbohov har skapat en bred misstro som förstärks av att bolag som Attendo och Carema blivit synonyma med bonusar till cheferna och skattefria vinster. Men denna breda misstro behöver nyanseras. Det är inte vårdsektorn i allmänhet som behöver ifrågasättas, inte mångfalden eller alla de privata alternativen. Det är i vinstdrivna bolag som vanvården uppdagats. ”
Det är ingressen till min artikel som idag till sist publiceras på DN Debatt/Stockholm. Mantrat från alla håll är mer kontroll, bättre uppföljning, sanktioner. Och det är gott och väl. Men: Kontroll är svårt. När det gäller mänskliga värden som hur de gamla får omsorg och de unga kunskap är det särskilt svårt att formulera exakta, mätbara krav. Närmast omöjligt och ytterst kostsamt är det att kontrollera organisationer som har mål (vinst), på tvärs med uppdragsgivarens mål (kvalitet i vård och skola).
Mer om detta i DN:s Stockholmsdebatt 29 nov. 2011
Läs och dela gärna artikeln, och kommentera, för idag 1 dec har DN lagt in kommentarfunktion även vid min artikel, men nu har ju de flesta besöken redan gjorts. Här nedan uppdaterar och kompletterar jag med lite spridda reflexioner.
Att Riskkapitalföreningen (i DN) försvarar riskkapitalisterna förvånar inte. I SvD försvaras de av Jordahl och Tåg vid Institutet för Näringslivsforskning med bl.a. följande: “En rimligare argumentation tar i stället fasta på att det går att höja vinsten genom att tumma på kvaliteten. Att gå in för att leverera låg kvalitet är väldigt sällan en framgångsväg på normala marknader, men kan vara lockande inom välfärdssektorn eftersom avtal mellan politiker och företag inte exakt kan reglera kvalitetskraven i verksamhetens alla mjuka dimensioner. ” Men just detta förhållande är det som leder fram till dyrbara kontrollspiraler. I stället bör problemet undanröjas, dvs bolagen och cheferna som har vinst inte god vård som mål. Det kan förenas med mångfald och konkurrens mellan olika ideellt inriktade organisationer. Varför detta? Jo vanvården som rapporterats handlar om många fall, inte ett enskilt fall som Jordahl och Tåg skriver. Och privatiseringen till vinstdrivna bolag är en kostsam historia som inte förefaller ha givit de kvalitets- och effektivitetsvinster som förutskickats, var sig här eller i USA som författarna hänvisar till. Och som bekant kostar det ojämlika amerikanska sjukvårdssystemet väldigt mycket mer än det svenska.
Som vi alla sett har många skrivit om vanvård, vinst och ägandeformer. Min artikel har legat till sig på redaktionen ett par veckor och många har skrivit både före och efter. Till de senaste hör Patricia Hedelius i SvD Näringsliv igår 28 nov. Hon framhåller mycket riktigt att “Det går inte att ha marknadsdjuret springande lös eftersom det ligger i dess natur att maximera sin egennytta.” Men slutsatsen verkar vara att djuret ska tämjas lite lagom inte motas bort från vården och skolan. Grundproblemen med kontroll av vinstdrivande bolag i mjuka verksamheter som vård och skola förbigås. Det känns igen från många inlägg den senaste månaden.
Trots en något annorlunda infallsvinkel drar Thomas Bodström i en kolumn i Aftonbladet samma dag liknande slutsatser. Han ser inte vinstdrivna verksamheter som ett problem i sig, bara om regler är otydliga och kontrollen svag. Dessutom ska privatiseringar ske bara när det är till fördel för medborgarna – inte av ideologiska skäl får man förmoda. Men inte heller Bodström är tydlig i att “marknadsdjuret”/vinstdriften är mycket svår att tämja. Och, framför allt, att mångfald, konkurrens och valfrihet är möjlig utan vinstdrift. Han tar inte avstånd från vinst i välfärden.
Tomas Bodström är för möjlighet för vinstdrivna bolag i välfärden, och han sitter själv i styrelsen för Pysslingkoncernen inom förskolan. Lena Sommestad visar hur Ibrahim Baylan redan 2005 tillsatte en utredning om att förhindra vinstuttag i skolan men hur de borgerliga med miljöpartiets hjälp motsatte sig detta. Carin Hultin argumenterade även hon ett par år senare mot vinstuttag, men tystades ner. Vi har nu sett hur det gått – dvs snett – i både omsorg och skola. Kvaliteten är låg, vinster plockas ut skattefritt på diverse öar, bonusarna är rikliga. Men (S) ledande politiker centralt (Hallengren, Damberg m fl) nöjer sig med att tala om att vi måste säkra kvaliteten genom bättre kontroll. Som jag visar i DN är kontrollspiralen kostsam och fungerar inte. Orsaken, ‘marknadsdjuret’ måste bort från välfärden.
I Göteborgs-Posten skriver Ann-Sofie Hermansson: Dags att sluta snacka skit [inom socialdemokratin]. Ja det är mycket skitsnack och skvaller om interna förhållanden. (Och visst, ledarskap kan behöva diskuteras – på ett juste sätt.) Ett helt annat problem, men kanske med liknande bakgrund, är det öronbedövande tigandet. I den viktiga debatten om vinst i vård och skola hörs t.ex. föga från talespersoner för olika områden som t.ex. Damberg (skola) och Hallengren (vård), m.fl.
Nu efter förtroenderåd verkar (s) komma att ompröva det kongressbeslut som bidragit till att man runt om i landet accepterat den borgerliga alliansens politik med privatisering till vinstdrivna bolag.
På ett socialt forum skrev någon nyligen “Men då behövs ju inget “vinstförbud”. Det är kommunerna som avgör och blir s tydliga med att vi inte upphandlar vård och omsorg med hjälp av LOU och priskonkurrens men gärna ser en mångfald av aktörer som utvecklar kvaliteten så gäller det bara att hitta en metod för det, samverkansavtal tex.” Svårt förstå, för att alla kommuner skulle bli s-styrda är väl inte så troligt, men någon gång kommer man kanske i regeringsställning och kan stifta lag. Och det verkar behövas.
Peter Franke i Värmlands Folkblad den 3 dec. är tydlig: “Partiet lider sedan kongressen 2009 av en monumental otydlighet i den centrala frågan om vinstuttag i välfärdsföretagen. Det blev ett herrans liv om att förra borgarrådet Kristina Axén Olin (M) suttit med i Caremas rådgivande styrelse, men ingen har sagt någonting om att förre riksdagsmannen, numera chefredaktören Widar Andersson (S) ledde densamma.” Han har brukar sin plattform som chefredaktör för Folklbladet till att sjunga vinstens i vård och skola lov. Jag hade missat att det också var hans jobb eller bisyssla!
Det är välkommet att (s) nu ska se över och ompröva sin politik om vinst i välfärden. Återstår att se om Widar A gör detsamma. Eller viktigare: Återstår att se om de lokala kommunalpolitiker som i åratal gått med på utackordering av de gamla till vinstdrivande vårdbolag, om de nu byter linje. Många är de möten där frågan om vinst i vård och skola diskuterats, och där den kritiserats har det ofta mötts av en besvärad tystnad eller av invändningar av typen: Men nu har vi ju företagen och en marknadslogik vi har att anpassa oss till. Och det finns kongressbeslut. Det vi kan göra är att kontrollera bolagen bättre. Och de gamla vill ju ha valfrihet inte kommunal byråkrati.
Det sägs, trots att runt hörnet pågår vanvård. I konkreta fall har man dock börjat driva krav på fortsatt kommunal drift och inte privatisering till bolag som misskött sig grovt. De erfarenheterna och sådana ställningstaganden ger grund för omprövning av den lokala politiken. Man behöver inte vänta tills andra tänkt färdigt.
Utifrån sådana vardagliga erfarenheter, och egen och andras forskning om planering, marknad och organisation skrev jag min artikel i DN. Min erfarenhet är att det är svårt att få förståelse för att valfrihet och förnyelse kan nås genom en mångfald av icke vinstdrivna verksamheter. Den bokstavstroende moderata marknadsfundamentalismen verkar ha nått långt in i socialdemokratin, Widar Andersson är långt ifrån ensam. Men nu sker kanske en omorientering utifrån grundläggande värden och verkligheten.
På Newsmill fortsätter jag diskussionen av “Vinsten med rätta värden i vården” och vikten av ledningens och personalens kompetens, värderingar och incitamenten i organisationen. Vinst kanske inte måste totalförbjudas. Man bör ordentligt utreda och forska om under vilka villkor vinsdrivna bolag kan fas att agera med god vård, skola och omsorg som sina grundläggande mål. Går det t ex att kontrollera vinstuttag och olika kringgående manövrer för att ta ut vinsten på andra sätt och för att slippa skatt, utan att hamna i kostsamma kontrollspiraler? Hur ser de internationella erfarenheterna ut? Går det inte att styra på rimligt sätt, och skapa önskade incitament, då ska vinst inte tillåtas i skattefinansierad drift av välfärdsverksamheter. Sådan forskning och utredning brådskar. De stora privatiseringarna till vinstdrivna boalg har skett utan underlag och beredning och utan utvärdering. Styrda av ideologi och inte av vetenskap och erfarenhet (som framhålls i en debattartikel i DN)